Snön faller dunlätt på landskapet kallt
Ett täcke så vitt breder ut
Den bäddar på skogen och havet och allt
Flingor faller som fanns inget slut
Ty de är miljoner som falla från skyn
Oändliga är dess sigill
Och fast milliarder re'n landat på byn
Lik' många de falla därtill
Fast ingen den andra är lik närapå
Ett mönster den har som är sitt
En unison massa de bildar ändå
Ett täcke som gnistrar så vitt
En dikt jag plitade ihop för tre år sedan... men den passar ju lika bra varje år den här årstiden :-)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar