Ebbas kalas

Nu i helgen har Ebbas 6-årskalas gått av stapeln, ett tjejkalas med tolv glada tjejer som lekte "Snurra flaskan" och "Dansstopp", åt (inte så sockrig) pannkakstårta med jordgubbar och en massa andra bakelser med choklad i. Det var inte snöstorm och stjärnor inomhus som på bilden, det är bara Ebbas mamma som har suttit och PicsArtat bilden för att den ska bli ännu mer party och för att sudda ut ansiktena på gästerna litegrann... Ebba fick en hel drös med presenter; Filly-hästar, nattlinne med My Little Pony, en plysch-kudde, pysselpärlor, Lego Friends, pyssel att göra eget smyckeskrin, måleriböcker, pennor, en lykta, bokmärken och klänningar som var återvunna av gamla handdukar och madrassöverdrag (från mormor, men hon var inte med på tjejkalaset, hon och B droppade in lite senare). Och en massa grejor till. Men den bästa presenten hon fick var en sparkcykel som hon var ute och invigde idag, bort till lekplatsen vid Gabbes skola och tillbaka. Full rulle!

Mitt Facebook-beroende

Jag har varit sjukt Facebookberoende under en period, ja under flera år. Det första jag gjorde när jag vaknade på morgonen var att logga in på Facebook på datorn, jag satte på datorn innan jag började göra morgonbestyren och sen satt jag och läste igenom alla hundratals Facebook-vännernas statusuppdateringar till frukosten. Ibland kan det kännas som att har man inte uppdaterat sin status på Facebook på länge så finns man inte. Man lever parallella liv, ett i verkliga livet och ett digitalt på Facebook. Det är nästan viktigare hur statusbilderna ser ut och vad statusraden säger än hur man ser ut och mår i verkliga livet, eftersom så många följer en på Facebook och man vill ju göra ett gott intryck. I början var det kul, spännande att återknyta gamla kontakter och så, men sen blev det mer och mer en känsla av ”tvång”. Det kändes som om vänner och bekanta fick något nästan anklagande i rösten om man inte hade hängt med på vad folk hade haft för sig på Facebook, för det som stod där, visste ju ”alla”. För drygt ett halvår sedan åkte jag på en jobbresa till Polen och då började jag känna stressen komma krypande inför vistelsen och jobbprestationen där. Men när sömnbesvären, hjärtklappningen och andra stressrelaterade symptom hängde kvar fast jag kom hem därifrån, började det bli mer allvarligt. Jag insåg att det var något mer än bara den specifika jobbresan som skapade stressen hos mig och har i efterhand insett att Facebook och den ständiga tillgängligheten som det medför kan vara en bidragande faktor. När jag uppgraderade min gamla mobil till en Smartphone (Samsung Galaxy S2) i början på året, blev tillgängligheten än större. Så fort man tittar på skärmen ploppar det upp påminnelser om att folk har skrivit kommentarer på mina inlägg och att vissa fyller år, vilket gör att i alla fall jag känner att det borde jag ju uppmärksamma. Eftersom jag har lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal har också digitala mötesplatser, som ju Facebook är, blivit ett sätt för mig att lätt kunna umgås. Inte minst efter att jag har fått barn och man ofta blir låst hemma och tar hand om dem. Lite kan det nog stämma att människor som har "duktig flicka"-stämpel blir fast i Facebook-träsket. Jag är en av dem. Alltid bäst i klassen, alltid höga betyg. Alltid vilja göra gott intryck. Alltid statusuppdatera, alltid delge alla vad man hittar på, en gång i kvarten! Vad har du för pålägg på din mellanmålsmacka? Jag har leverpastej. Åh vad spännande. Inte. Egentligen. Jag tror det blir mer och mer vanligt att man förväntas alltid vara online och hänga med i vad som händer. Förr i tiden tittade människor varandra i ögonen vid större sammankomster, nu stirrar alla och envar ner i sina Smartphones och skriker ut sina statusuppdateringar i cyberrymden så alla och envar får tillgång till informationen på stört. Dock blir det ju tystare i luftrummet vilket kan vara skönt . Jag har gått hos en KBT-terapeut för att bli kvitt mina stressymptom, men ännu har jag lång väg kvar. Innan jag bestämde mig för att försöka mig på en Facebook-avvänjning kunde det hända att jag somnade och såg Facebook-status-rader flimra förbi framför ögonen i ultrarapid. Då förstod jag att jag hade nått en gräns.

Poppius och artikel i Metro

Nu de här senaste dagarna har tidningstabloider flugit runt i min skalle mest hela tiden. Först fick jag det glädjande beskedet att jag har blivit antagen till Poppius jornalistskola (grundkurs kvällstid till höstterminen) och sen blev en artikel som jag medverkade i om Facebook-stress publicerad dagen därpå, så det har verkligen varit varmt om öronen. Mina katter, Oggy och Häggan fick också 15 minutes of Fame då de kurrade runt så fint vid fotograferingen av artikeln, så fotografen föll pladask för dem och tyckte naturligtvis att de också skulle få agera fotomodeller. Här är en bild från artikeln i Metro.

PS. Jag är så himla glad för Poppius-platsen att jag hoppar upp och ner på stolen här! Äntligen ska jag välja rätt väg! :-)

Summarn kummar

Sommarn har verkligen dragit in över Sverige nu under senare delen av maj och det känns helt helt underbart. Jag tjongar in en liten serie bilder för att verkligen illustrera hur jag känner! <3

Euphorisk erövring av Europa

Det var med dunder och brak som Loreen och den helt hårresande underbara "Euphoria" erövrade Europa inatt. Jag satt som på nålar och illvrålade till alla tolvorna som strömmade in från höger och vänster och kände stor stolthet och patriotism när de blågula flaggorna vajade över hela Europa. Jag minns att jag skrev någon kommentar här i bloggen att det här bidraget är så bra att det kan kamma hem hela rasket, och så blev det ju! Helt underbart!

Här pussar jag Loreen i rena glädjeyran!

Långledigt

Det har varit superskönt med långledigt från jobb, skola och dagis och tid för mig att umgås med familjen och bara chilla tillsammans. Ja, i förrgår var det ganska hektiskt att ränna runt på Grönan och hålla koll på kidsen i folkvimlet, men idag har vi mest softat och hängt med grannarna. Så här söta var vi för ett par timmar sedan när vi var på väg hem till farmor och farfar. <3

Grönan

Var iväg en heldag med kidsen till Grönan igår.

Hade kvar lite åkbiljetter från ifjol så jag köpte till ett gäng nya istället för åkband och sen satte vi sprutt mot karusellerna. Som vanligt var det segt som sjutton, vissa köer tog mellan en halvtimme och en timme innan man kunde stiga på attraktionen, men det var hyfsat bra väder och vi stod och chillade i solskenet under väntetiden.

Så klart kunde jag inte gå på Grönan utan att äta langos, så det åt jag såklart och kidsen levde loppan med sockernivån på högsta, med hjälp av sockervadd, glassar och Splash! När vi åkte spöktåget satt ungarna och drog huvorna alt. händerna ner över ögonen men när det sen var dags för kvasten var det jag som lite snabbt såg livet flimra förbi innan vi satte oss i sätena. Det är olika det där, vad man tycker är läskigt som barn, resp. som vuxen. En härlig dag hade vi, vi tre i alla fall! :-)

Insane beskådade vi bara från håll det här besöket...