På bättringsvägen

Åh, ni kan inte gissa vilken skillnad det är att vara hemma sjuk med barn och att vara hemma sjuk utan barn.

En himmelsvid skillnad är det.

Och fast jag älskar båda mina barn till månen och tillbaks finns det inget så skönt som lugnet som sänker sig när man är ensam hemma i bostaden, får krypa ner under täcket med en kopp varm thé (som man förstås ställer ifrån sig innan man försvinner ner under täcket) och en bra film.
Tystnaden eller någon av katternas rogivande kurrande och bara stilla lugn.

Eftersom jag känner mig bättre funderar jag på att gå tillbaka till jobbet imorrn, men jag ger det natten också så får vi se hur jag känner mig imorgon bitti.

Strax är det dax för tandläkaren för min stora grabb så jag tänkte göra honom sällskap dit. Något som är lite oroväckande är att i stort sett alla hans kompisar har börjat tappa sina mjölktänder, medan han inte har minsta tillstymmelse till lös tand. :-/

Kanske är det normalt, vad vet jag, tydligen var min make också sen med tandtappningen, men det skadar ju inte att fråga för säkerhets skull.

Ja ja, alltid är det något man går runt och oroar sig för. Kanske lika bra att snöa in sig på egna små personliga problem så man inte behöver bry sig om situationen i Egypten eller Libyen som ju i själva verket är sjutusen reser värre.

Nu ska jag promenera till sonen och känna efter i den vinterfriska luften om jag är så pass toppad att jag pallar med att jobba imorrn.

Tills vi ses igen, take care!