Fula hus

OK, förra inlägget blev inte alls som jag hade tänkt. Men det blev ju bra ändå, på något vis... Jag hade mest tänkt räkna upp alla faktorer som jag stör mig på i mitt liv, för att kunna göra bokslut. Acceptera dem, stryka ett streck över dem och gå vidare. Men ofta är ju verkligheten inte så svart eller vit som man vill ha den till, ofta är den en gråskala med tusentals nyanser och något som man är missnöjd med för goda saker med sig också. Ett exempel: Jag kan spy (ursäkta uttrycket mamma) på det här "betongghettot" som vi bor i. Fyrkantiga betongsockerbitar och tågvagnar i Västra Orminge som sänker livslusten till minus googolplex. Plus två. Minus alltså. Jag vet inte om det bara är jag, men mitt estetiska sinne rubbas ända ner i sina grundvalar. Jag mår fysiskt dåligt av att se på husen. Och ändå har jag tvingat mig att bo här i nio år. För att maken kommer härifrån. Har sina rötter, gamla vänner och föräldrar boende här. Maken kan inte med den bästa vilja se att husen är fula, men ehhh... sorry, är det inte ganska uppenbart??

Maken, som är den bästa i världen jag känner på att bli vän med folk, för han är så himla bussig, har också lyckats bygga ett stort kontaktnät med våra grannar här, som till stor del är väldigt trevliga ;-)! Så jag menar, inget ont som inte har något gott med sig. Skulle vi flytta till ett "bättre" område, med "finare" hus, skulle vi vara tvungna att riva upp allt det med rötterna och börja på ny kula. Tommy har dessutom bara fem minuter till jobbet, vilket är väldigt trevligt för honom, till skillnad från min tvåtimmarspendling varje dag... Ja ja. Jag kommer nog på mer att klaga på snart ska ni se ;-)!

Tänk om

När jag ändå är igång med att räkna upp faktorer som orsaker stress och andra besvär i mitt liv är det väl lika bra att fortsätta... Hmm. Jag läste igår en artikel om att deprimerade människor hade ökad hjärnaktivitet jämfört med andra. Alltså har man en massa going on in there som i sin tur blockerar andra vanliga tankar som behövs i vardagslivet och gör att mycket blir "tilt". Jag kan verkligen känna igen mig. Jag grubblar över stort och smått (gärna smått som jag förstorar upp till stort) och funderar tusen gånger om dagen: "Tänk om". Tänk om jag hade valt den utbildningen i stället för den jag valde. Fortsatt med det eller det förhållandet istället för att göra slut. Hejat på Bajen istället för Djurgårn. Bosatt mig utomlands istället för att återvända hem till Sverige. Inte flyttat hem från Gotland. Avbrutit utbildningen. Försökt en annan karriärbana. Följt mina drömmar. Tänk om... Sådär kan jag ligga och fundera timme ut och timme in till jag blir alldeles galen. Om någon av er har sett filmen "Sliding doors" med Gwyneth Paltrow, vet ni att hela livet kan ta en annan vändning än annars, bara man hinner med den där tunnelbanan. En sekunds enda agerande kan ändra din framtid och göra dig lycklig eller olycklig. Eller bådadera. Ibland kan jag tänka de ofattbara tankarna hur livet skulle vara om inte mina underbara barn fanns. Eller om de skulle vara några andra. Bara slumpen avgör ju just vilka arvsanlag mina barn får. Deras utseende. Personligheter. Tänk om jag skulle få chansen att välja om och råka slumpa bort mina barn i bara farten. Tänk om jag var medveten om min nuvarande situation i livet och fick chansen att se mig själv välja om för femton år sedan. Välja en yrkesinriktning som skulle passa mig bättre. Och så då veta att jag missar alla slumpartade små ögonblick som ledde till att jag fick just Gabbe och Ebba. Tanken är svindlande hemsk! Så jag har insett att jag nog någonstans måste börja uppskatta det jag har istället för att sakna det jag inte har. Jag får försöka fånga upp allt det i efterhand, bättre sent än aldrig...

Upp och ner går humöret

Jag har x antal stressfaktorer som jag försöker få bukt med för att bli av med detta evinnerliga hjärtklapperi och sömnsvårigheter. Förutom att jag har gått ner i tid på jobbet som ju ger mig åtminstone lite fritid har jag också försökt följa mina skrivardrömmar. Kvällskursen på Poppius som drar igång till hösten kommer att ta två kvällar i veckan i anspråk och naturligtvis en hel del engagemang óch energi från mig, men det är ju ändå ett steg i rätt riktning att bli den jag vill vara. Sen har vi detta eviga sötsaksintag. Jag erkänner villigt att jag är en sockerråtta på avvänjning, men riktigt vilket grepp de söta små kornen hade om mig hade jag väl inte helt förstått innan jag nu försöker dra ner på dem. Samma med kaffe. Bara av ren vana trippar man de där stegen ner till kaffeatomaten på jobbet och fyller på muggen. Just jobbkaffet är inte gott så det förslår, men det är i alla fall gratis. Innan gick jag och köpte latte på Seven Eleven i tid och otid och det har jag lyckligtvis lyckats vänja mig av med. Men abstinensen kvarstår... Sen VILL jag dricka kaffe. Det är någon slags vuxenpoäng jag känner att jag samlar på mig när jag smuttar på koppen, men att få ner kaffekonsumtionen till rimliga nivåer är ju en bra strategi. Så har vi träningen. Har tränat som en liten iller senaste två åren och kanske har all den ansträngningen satt sina avtryck på hjärtat. Vem vet. Försöker just nu finna balans i tillvaron i alla fall och hugga av de högsta topparna och de lägsta djupen i känslobergodalbanan som kallas livet.

Midsommarbilder

Hoho! Eftersom jag är fotoman har jag naturligtvis förevigat varenda liten händelse på midsommar också. Och lagt upp det på Facebook. Och Instagram. Efter att ha redigerat bilderna litegrann... Här kommer ett axplock!

Underbar midsommar

Är nyligen hemkommen från ett alldeles underbart midsommarfirande på Sjösala i Norrköping i goda vänners lag. Det var samma gäng som drog till Legoland plus vännen M och B's pojkvän M också. Vi hängde, knöt blomsterkransar, dansade kring stången, gick tipspromenad, hinkade bira och bastade och hoppade i plurret om vartannat till klockan var bara barnet. Naturligtvis var det också sill och potatis, nubbe och improviserade snapsvisor kring det flaggsmyckade lunchbordet. Ibland kan jag få känslan av att andra kan uppleva att jag skryter lite väl mycket på bloggen. Att jag tar i och krämar på med alla positiva upplevelser jag har haft, kanske förskönar verkligheten litegrann. Jag får uppfattningen att i det svennebananiga Sverige ska man ju vara så himla lagom, bara ha lagom kul, lite halvtrista statusuppdateringar och absolut inte göra någon läsare avundsjuk genom att raljera om hur absolut underbart man har haft det under en helg. Men jag säger att den inställningen kan alla svennebananer ta och stoppa upp där de tycker att den passar bra! Om jag tycker att jag har det underbart en liten stund så skriver jag det. Jag är nog en amerikan reinkarnerad om man nu ska tro på sån't. Jag vill visa hela världen om jag är lycklig och har en underbar helg på sommaren när nu hela tre fjärdedelar av året är en gråtrist sörja av smältande is och snålblåst. Den här midsommaren spenderade jag med underbara människor, vi hade skitkul och just nu mår jag fucking great! Så det så!

Lilla konstnären Ebba

När jag satt och läste del 32 i Margit Sandemos "Sagan om Isfolket" bad Ebba mig att inte bläddra när jag var klar med sidan som jag läste på. Det visade sig att hon som lite lördagsnöje bak i bilen satt och skrev av texten på sidan på en bit kartong. Dock tycker hon det är lättare att skriva med stora bokstäver än med små, så hon satt och översatte alla små bokstäver i boken till stora. Någon rad hoppade hon över, så det blev inte helt förståeligt vad sidan handlade om, men jag tycker ändå att hon skriver fint för att vara nyss fyllda sex år och så dekorerade hon med blomsterrankor och en regnbåge, små blomster på en "ramsida", julsaker på en sida och frukter på en annan. Högst upp lite legobitar. Se där! Min lilla konstnär och författare! :-)

Och lite Instagrambilder från Legoland också

Legoland-bilder

Legoland

Väl framme vid Legoland-campingen hann jag och Tommy sträcka på benen litegrann och jag tog en joggingrunda i närområdet för att orientera mig lite medan Tommy kollade på EM-fotbollen. Kidsen lajade i "sitt" rum så länge. Det visade sig att stugan låg så till att det fanns både ett mini-zoo med kaniner, åsnor och getter, alldeles i närheten, mini-golf-bana ännu närmare och lekplatser med allehanda klätterställningar, linbana och uppblåsta studsmattor som var hur skojiga som helst för kidsen att besöka. Ebba blev naturligtvis alldeles lyrisk över framför allt mini-zoot och matade säkert kaninerna med flera kilo maskrosblad och annat grönt. Cirka tre timmar senare kom våra trötta medresenärer och kunde checka in i stugan intill. Tyvärr var inte vädergudarna på vår sida så första Legoland-dagen (dagen därpå) innebar många regntunga moln och kyliga vindar. Trots detta kunde vi ändå förlusta oss (ja ja, främst barnen då) på allehanda aktiviteter inne på Legoland-området. Vi beundrade mini-byar byggda av Lego, starwars-skepp som stod redo att flyga iväg, djungler med giraffer, elefanter och krokodiler, såklart byggda i lego och tusen och åter tusen andra spännande byggnationer. Vi gjorde upp en liten preliminär plan vad vi ville hinna med och sen rejsade vi loss. Ibland delade vi upp oss men ganska mycket lyckades vi ändå göra tillsammans, hela gänget. Som vi hade läst på någon blogg behövdes det cirka en och en halv dag för att hinna upptäcka hela Legoland-området, så vi hade bokat ett tvådagarspass och utnyttjade ganska mycket av andra dagen också för att komplettera med de attraktioner vi inte hann med dag ett, t.ex. undervattensvärlden Atlantis och Indian-byn där vi paddlade kanot och vaskade guld. Vi hittade också ett skojigt ställe som printade personliga uttryck och namn på kepsar och lunchlådor, så jag införskaffade en knallrosa "Hoho"-keps, ett uttryck som förekom flitigt i vårt gäng under vistelsen. 8-) Eftersom resan ner var på närmare hundra mil (typ 92) är vi idag ganska möra när vi har kört hela den nätta sträckan hem igen, bara med en liten mellanlandning och övernattning i Malmö och Tommys syrra. Tyvärr missade vi min syrras sommarfest idag då vi försov oss lite hos Tommys syrra, men det kan inte hjälpas. Vi har haft hell of an adventure och om knappt en vecka är det dags igen med samma gäng, för då är det midsommar! Glad sommar på er!

Resan till Legoland

Då har vi lagt fem väldigt strapatsrika och spännande dagar bakom oss. Direkt efter Gabbes skolavslutning brände vi iväg hela familjen till våra vänner L och J och deras son S i Norrköping dit vännen B och hennes son L också anslöt sig. Vi hade lite chill, häng vid bryggan i solnedgången (Ebba och jag), åt stärkande middag bestående av hemlagad köttfärssås och pasta och så sov vi över där, för att nästa dag fortsätta vidare mot äventyret i Danmark. Vi tuffade på, ner förbi Jönköping där Calle Öhrnemarks "Jätten Vist" stod med Visingsö i handen, ner genom Småland, förbi Hallands floder "Vi ska äta ni ska laga" (typ) och vidare ner mot Zlatan-land där vi inte förstod dialekten alls. Vi hade rutten lite halvt planerat i huvudet och visste att vi skulle behöva hålla hyfsat tempo för att hinna ner till campingen i tid. Den planeringen fick dock stryka på foten då den andra bilens generator kajkade ihop totalt mitt på E6:an. Inte jättekul att stå där helt still och se långtradare efter långtradare bränna förbi, medan vi ringde på bärgare, men till slut kom vi överens om att vi skulle åka i förväg medan de andra blev bärgade till verkstad för lagning. Sagt och gjort. Vi tuffade vidare över Öresundsbron, genom Jylland som sa fy till Själland (typ också, fast åt andra hållet då) och höll bra fart i gott och väl tre timmar. Till slut hade vi GPS:at oss rätt och kommit till Campingen som låg bara ett stenkast bort från Legoland. To be continued...

Ebbas kalas

Nu i helgen har Ebbas 6-årskalas gått av stapeln, ett tjejkalas med tolv glada tjejer som lekte "Snurra flaskan" och "Dansstopp", åt (inte så sockrig) pannkakstårta med jordgubbar och en massa andra bakelser med choklad i. Det var inte snöstorm och stjärnor inomhus som på bilden, det är bara Ebbas mamma som har suttit och PicsArtat bilden för att den ska bli ännu mer party och för att sudda ut ansiktena på gästerna litegrann... Ebba fick en hel drös med presenter; Filly-hästar, nattlinne med My Little Pony, en plysch-kudde, pysselpärlor, Lego Friends, pyssel att göra eget smyckeskrin, måleriböcker, pennor, en lykta, bokmärken och klänningar som var återvunna av gamla handdukar och madrassöverdrag (från mormor, men hon var inte med på tjejkalaset, hon och B droppade in lite senare). Och en massa grejor till. Men den bästa presenten hon fick var en sparkcykel som hon var ute och invigde idag, bort till lekplatsen vid Gabbes skola och tillbaka. Full rulle!

Mitt Facebook-beroende

Jag har varit sjukt Facebookberoende under en period, ja under flera år. Det första jag gjorde när jag vaknade på morgonen var att logga in på Facebook på datorn, jag satte på datorn innan jag började göra morgonbestyren och sen satt jag och läste igenom alla hundratals Facebook-vännernas statusuppdateringar till frukosten. Ibland kan det kännas som att har man inte uppdaterat sin status på Facebook på länge så finns man inte. Man lever parallella liv, ett i verkliga livet och ett digitalt på Facebook. Det är nästan viktigare hur statusbilderna ser ut och vad statusraden säger än hur man ser ut och mår i verkliga livet, eftersom så många följer en på Facebook och man vill ju göra ett gott intryck. I början var det kul, spännande att återknyta gamla kontakter och så, men sen blev det mer och mer en känsla av ”tvång”. Det kändes som om vänner och bekanta fick något nästan anklagande i rösten om man inte hade hängt med på vad folk hade haft för sig på Facebook, för det som stod där, visste ju ”alla”. För drygt ett halvår sedan åkte jag på en jobbresa till Polen och då började jag känna stressen komma krypande inför vistelsen och jobbprestationen där. Men när sömnbesvären, hjärtklappningen och andra stressrelaterade symptom hängde kvar fast jag kom hem därifrån, började det bli mer allvarligt. Jag insåg att det var något mer än bara den specifika jobbresan som skapade stressen hos mig och har i efterhand insett att Facebook och den ständiga tillgängligheten som det medför kan vara en bidragande faktor. När jag uppgraderade min gamla mobil till en Smartphone (Samsung Galaxy S2) i början på året, blev tillgängligheten än större. Så fort man tittar på skärmen ploppar det upp påminnelser om att folk har skrivit kommentarer på mina inlägg och att vissa fyller år, vilket gör att i alla fall jag känner att det borde jag ju uppmärksamma. Eftersom jag har lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal har också digitala mötesplatser, som ju Facebook är, blivit ett sätt för mig att lätt kunna umgås. Inte minst efter att jag har fått barn och man ofta blir låst hemma och tar hand om dem. Lite kan det nog stämma att människor som har "duktig flicka"-stämpel blir fast i Facebook-träsket. Jag är en av dem. Alltid bäst i klassen, alltid höga betyg. Alltid vilja göra gott intryck. Alltid statusuppdatera, alltid delge alla vad man hittar på, en gång i kvarten! Vad har du för pålägg på din mellanmålsmacka? Jag har leverpastej. Åh vad spännande. Inte. Egentligen. Jag tror det blir mer och mer vanligt att man förväntas alltid vara online och hänga med i vad som händer. Förr i tiden tittade människor varandra i ögonen vid större sammankomster, nu stirrar alla och envar ner i sina Smartphones och skriker ut sina statusuppdateringar i cyberrymden så alla och envar får tillgång till informationen på stört. Dock blir det ju tystare i luftrummet vilket kan vara skönt . Jag har gått hos en KBT-terapeut för att bli kvitt mina stressymptom, men ännu har jag lång väg kvar. Innan jag bestämde mig för att försöka mig på en Facebook-avvänjning kunde det hända att jag somnade och såg Facebook-status-rader flimra förbi framför ögonen i ultrarapid. Då förstod jag att jag hade nått en gräns.

Poppius och artikel i Metro

Nu de här senaste dagarna har tidningstabloider flugit runt i min skalle mest hela tiden. Först fick jag det glädjande beskedet att jag har blivit antagen till Poppius jornalistskola (grundkurs kvällstid till höstterminen) och sen blev en artikel som jag medverkade i om Facebook-stress publicerad dagen därpå, så det har verkligen varit varmt om öronen. Mina katter, Oggy och Häggan fick också 15 minutes of Fame då de kurrade runt så fint vid fotograferingen av artikeln, så fotografen föll pladask för dem och tyckte naturligtvis att de också skulle få agera fotomodeller. Här är en bild från artikeln i Metro.

PS. Jag är så himla glad för Poppius-platsen att jag hoppar upp och ner på stolen här! Äntligen ska jag välja rätt väg! :-)