Upp och ner går humöret

Jag har x antal stressfaktorer som jag försöker få bukt med för att bli av med detta evinnerliga hjärtklapperi och sömnsvårigheter. Förutom att jag har gått ner i tid på jobbet som ju ger mig åtminstone lite fritid har jag också försökt följa mina skrivardrömmar. Kvällskursen på Poppius som drar igång till hösten kommer att ta två kvällar i veckan i anspråk och naturligtvis en hel del engagemang óch energi från mig, men det är ju ändå ett steg i rätt riktning att bli den jag vill vara. Sen har vi detta eviga sötsaksintag. Jag erkänner villigt att jag är en sockerråtta på avvänjning, men riktigt vilket grepp de söta små kornen hade om mig hade jag väl inte helt förstått innan jag nu försöker dra ner på dem. Samma med kaffe. Bara av ren vana trippar man de där stegen ner till kaffeatomaten på jobbet och fyller på muggen. Just jobbkaffet är inte gott så det förslår, men det är i alla fall gratis. Innan gick jag och köpte latte på Seven Eleven i tid och otid och det har jag lyckligtvis lyckats vänja mig av med. Men abstinensen kvarstår... Sen VILL jag dricka kaffe. Det är någon slags vuxenpoäng jag känner att jag samlar på mig när jag smuttar på koppen, men att få ner kaffekonsumtionen till rimliga nivåer är ju en bra strategi. Så har vi träningen. Har tränat som en liten iller senaste två åren och kanske har all den ansträngningen satt sina avtryck på hjärtat. Vem vet. Försöker just nu finna balans i tillvaron i alla fall och hugga av de högsta topparna och de lägsta djupen i känslobergodalbanan som kallas livet.