Fula hus

OK, förra inlägget blev inte alls som jag hade tänkt. Men det blev ju bra ändå, på något vis... Jag hade mest tänkt räkna upp alla faktorer som jag stör mig på i mitt liv, för att kunna göra bokslut. Acceptera dem, stryka ett streck över dem och gå vidare. Men ofta är ju verkligheten inte så svart eller vit som man vill ha den till, ofta är den en gråskala med tusentals nyanser och något som man är missnöjd med för goda saker med sig också. Ett exempel: Jag kan spy (ursäkta uttrycket mamma) på det här "betongghettot" som vi bor i. Fyrkantiga betongsockerbitar och tågvagnar i Västra Orminge som sänker livslusten till minus googolplex. Plus två. Minus alltså. Jag vet inte om det bara är jag, men mitt estetiska sinne rubbas ända ner i sina grundvalar. Jag mår fysiskt dåligt av att se på husen. Och ändå har jag tvingat mig att bo här i nio år. För att maken kommer härifrån. Har sina rötter, gamla vänner och föräldrar boende här. Maken kan inte med den bästa vilja se att husen är fula, men ehhh... sorry, är det inte ganska uppenbart??

Maken, som är den bästa i världen jag känner på att bli vän med folk, för han är så himla bussig, har också lyckats bygga ett stort kontaktnät med våra grannar här, som till stor del är väldigt trevliga ;-)! Så jag menar, inget ont som inte har något gott med sig. Skulle vi flytta till ett "bättre" område, med "finare" hus, skulle vi vara tvungna att riva upp allt det med rötterna och börja på ny kula. Tommy har dessutom bara fem minuter till jobbet, vilket är väldigt trevligt för honom, till skillnad från min tvåtimmarspendling varje dag... Ja ja. Jag kommer nog på mer att klaga på snart ska ni se ;-)!