Tänk om

När jag ändå är igång med att räkna upp faktorer som orsaker stress och andra besvär i mitt liv är det väl lika bra att fortsätta... Hmm. Jag läste igår en artikel om att deprimerade människor hade ökad hjärnaktivitet jämfört med andra. Alltså har man en massa going on in there som i sin tur blockerar andra vanliga tankar som behövs i vardagslivet och gör att mycket blir "tilt". Jag kan verkligen känna igen mig. Jag grubblar över stort och smått (gärna smått som jag förstorar upp till stort) och funderar tusen gånger om dagen: "Tänk om". Tänk om jag hade valt den utbildningen i stället för den jag valde. Fortsatt med det eller det förhållandet istället för att göra slut. Hejat på Bajen istället för Djurgårn. Bosatt mig utomlands istället för att återvända hem till Sverige. Inte flyttat hem från Gotland. Avbrutit utbildningen. Försökt en annan karriärbana. Följt mina drömmar. Tänk om... Sådär kan jag ligga och fundera timme ut och timme in till jag blir alldeles galen. Om någon av er har sett filmen "Sliding doors" med Gwyneth Paltrow, vet ni att hela livet kan ta en annan vändning än annars, bara man hinner med den där tunnelbanan. En sekunds enda agerande kan ändra din framtid och göra dig lycklig eller olycklig. Eller bådadera. Ibland kan jag tänka de ofattbara tankarna hur livet skulle vara om inte mina underbara barn fanns. Eller om de skulle vara några andra. Bara slumpen avgör ju just vilka arvsanlag mina barn får. Deras utseende. Personligheter. Tänk om jag skulle få chansen att välja om och råka slumpa bort mina barn i bara farten. Tänk om jag var medveten om min nuvarande situation i livet och fick chansen att se mig själv välja om för femton år sedan. Välja en yrkesinriktning som skulle passa mig bättre. Och så då veta att jag missar alla slumpartade små ögonblick som ledde till att jag fick just Gabbe och Ebba. Tanken är svindlande hemsk! Så jag har insett att jag nog någonstans måste börja uppskatta det jag har istället för att sakna det jag inte har. Jag får försöka fånga upp allt det i efterhand, bättre sent än aldrig...