Mitt Facebook-beroende

Jag har varit sjukt Facebookberoende under en period, ja under flera år. Det första jag gjorde när jag vaknade på morgonen var att logga in på Facebook på datorn, jag satte på datorn innan jag började göra morgonbestyren och sen satt jag och läste igenom alla hundratals Facebook-vännernas statusuppdateringar till frukosten. Ibland kan det kännas som att har man inte uppdaterat sin status på Facebook på länge så finns man inte. Man lever parallella liv, ett i verkliga livet och ett digitalt på Facebook. Det är nästan viktigare hur statusbilderna ser ut och vad statusraden säger än hur man ser ut och mår i verkliga livet, eftersom så många följer en på Facebook och man vill ju göra ett gott intryck. I början var det kul, spännande att återknyta gamla kontakter och så, men sen blev det mer och mer en känsla av ”tvång”. Det kändes som om vänner och bekanta fick något nästan anklagande i rösten om man inte hade hängt med på vad folk hade haft för sig på Facebook, för det som stod där, visste ju ”alla”. För drygt ett halvår sedan åkte jag på en jobbresa till Polen och då började jag känna stressen komma krypande inför vistelsen och jobbprestationen där. Men när sömnbesvären, hjärtklappningen och andra stressrelaterade symptom hängde kvar fast jag kom hem därifrån, började det bli mer allvarligt. Jag insåg att det var något mer än bara den specifika jobbresan som skapade stressen hos mig och har i efterhand insett att Facebook och den ständiga tillgängligheten som det medför kan vara en bidragande faktor. När jag uppgraderade min gamla mobil till en Smartphone (Samsung Galaxy S2) i början på året, blev tillgängligheten än större. Så fort man tittar på skärmen ploppar det upp påminnelser om att folk har skrivit kommentarer på mina inlägg och att vissa fyller år, vilket gör att i alla fall jag känner att det borde jag ju uppmärksamma. Eftersom jag har lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal har också digitala mötesplatser, som ju Facebook är, blivit ett sätt för mig att lätt kunna umgås. Inte minst efter att jag har fått barn och man ofta blir låst hemma och tar hand om dem. Lite kan det nog stämma att människor som har "duktig flicka"-stämpel blir fast i Facebook-träsket. Jag är en av dem. Alltid bäst i klassen, alltid höga betyg. Alltid vilja göra gott intryck. Alltid statusuppdatera, alltid delge alla vad man hittar på, en gång i kvarten! Vad har du för pålägg på din mellanmålsmacka? Jag har leverpastej. Åh vad spännande. Inte. Egentligen. Jag tror det blir mer och mer vanligt att man förväntas alltid vara online och hänga med i vad som händer. Förr i tiden tittade människor varandra i ögonen vid större sammankomster, nu stirrar alla och envar ner i sina Smartphones och skriker ut sina statusuppdateringar i cyberrymden så alla och envar får tillgång till informationen på stört. Dock blir det ju tystare i luftrummet vilket kan vara skönt . Jag har gått hos en KBT-terapeut för att bli kvitt mina stressymptom, men ännu har jag lång väg kvar. Innan jag bestämde mig för att försöka mig på en Facebook-avvänjning kunde det hända att jag somnade och såg Facebook-status-rader flimra förbi framför ögonen i ultrarapid. Då förstod jag att jag hade nått en gräns.

Diss av blogg och distraktionssjukan

Usch, är verkligen inte nöjd med den här nya layouten på Blogger.com. Fet-diss! Ostrukturerat, fult, tunna linjer och väldigt dålig grafisk översikt. Funderar på att kanske gå över till annan blogg så småningom, vi får se... Jag har verkligen varit frånvarande härifrån på sistone känner jag, men det är lite likadant med Fejjan. Jag har fått den klassiska, men ack så moderna distraktionssjukan. Att jag försöker vara överallt samtidigt, mentalt och kroppligt och veta en gång i kvarten vad mina högstadiekompisar har för pålägg på sina mellanmålsmackor och vad de lyssnar på på Spotify. Jag mår helt enkelt inte bra av att vara ständigt mobil och det har blivit ett allvarligt problem. Jag har ju tampats med stress och depression (antagligen panikångest) i ett drygt halvår nu och är tvungen att knapra rogivande tabletter för att över huvud taget kunna sova på natten. Jag vet att det är jättetufft att läsa om någon som har det så och jag ogillar att läsa om folk som har det så (går gärna omvägar om jag möter dem på trottoaren) men det är bara att bita i det sura äpplet och fejsa verkligheten. Jag måste göra något åt min situation! En del kan vara att skära ner aningen på det här ständiga Facebook-uppdaterandet och bloggandet. Samtidigt är skriva något som jag älskar och mår bra av, så det gäller att hitta balansen. Kunna gå ut på nätet och uppdatera, men göra det lagom. Känna efter att jag gör det för min egen skull och för att jag bryr mig om mina vänner och min familj, inte för att jag behöver någon slags bekräftelse eller vill hänga med på vad alla andra gör var tionde minut. Distraktionssjukan och additionsstressen gör dessutom att jag plussar på alla intryck och känner stress över att jag inte har hunnit lika mycket på en dag som mina trehundra Facebook-kompisar har gjort tillsammans. Hur logiskt är det då? Inte ett smack. Men likväl är det så man fungerar. Så himla dumt! Nä, nu ska jag strax packa ihop mig själv och styra stegen mot bingen. Och försöka lugna ner mitt sabla hjärta som pickar på i hundraåttio, helt utan anledning.