Diss av blogg och distraktionssjukan

Usch, är verkligen inte nöjd med den här nya layouten på Blogger.com. Fet-diss! Ostrukturerat, fult, tunna linjer och väldigt dålig grafisk översikt. Funderar på att kanske gå över till annan blogg så småningom, vi får se... Jag har verkligen varit frånvarande härifrån på sistone känner jag, men det är lite likadant med Fejjan. Jag har fått den klassiska, men ack så moderna distraktionssjukan. Att jag försöker vara överallt samtidigt, mentalt och kroppligt och veta en gång i kvarten vad mina högstadiekompisar har för pålägg på sina mellanmålsmackor och vad de lyssnar på på Spotify. Jag mår helt enkelt inte bra av att vara ständigt mobil och det har blivit ett allvarligt problem. Jag har ju tampats med stress och depression (antagligen panikångest) i ett drygt halvår nu och är tvungen att knapra rogivande tabletter för att över huvud taget kunna sova på natten. Jag vet att det är jättetufft att läsa om någon som har det så och jag ogillar att läsa om folk som har det så (går gärna omvägar om jag möter dem på trottoaren) men det är bara att bita i det sura äpplet och fejsa verkligheten. Jag måste göra något åt min situation! En del kan vara att skära ner aningen på det här ständiga Facebook-uppdaterandet och bloggandet. Samtidigt är skriva något som jag älskar och mår bra av, så det gäller att hitta balansen. Kunna gå ut på nätet och uppdatera, men göra det lagom. Känna efter att jag gör det för min egen skull och för att jag bryr mig om mina vänner och min familj, inte för att jag behöver någon slags bekräftelse eller vill hänga med på vad alla andra gör var tionde minut. Distraktionssjukan och additionsstressen gör dessutom att jag plussar på alla intryck och känner stress över att jag inte har hunnit lika mycket på en dag som mina trehundra Facebook-kompisar har gjort tillsammans. Hur logiskt är det då? Inte ett smack. Men likväl är det så man fungerar. Så himla dumt! Nä, nu ska jag strax packa ihop mig själv och styra stegen mot bingen. Och försöka lugna ner mitt sabla hjärta som pickar på i hundraåttio, helt utan anledning.

Hjärtklappning

Det här inlägget blir inte så skoj, men livet är ju inte bara en dans på rosor...

Jag har under en längre period lidit av tryck över bröstet och vaknat med bultande hjärta mitt i vargtimmen och haft svårigheter att somna om igen.
Häromdan på jobbet kändes trycket över bröstet extra starkt och jag bestämde mig då för att ringa till vårdcentralen för att höra om jag kunde få en tid nästkommande dag. Det fick jag INTE!! Jag fick bannor i öronen och order om att komma in omedelbart! Smärtor i bröstet kan vara förenat med svåra hjärtbesvär och måste behandlas direkt!
Med tårar i ögonen och ännu mer bultande hjärta loggade jag ut från min dator och berättade för mina kollegor att jag måste in akut till sjukhuset. De flesta var mycket förstående, önskade mig lycka till och bad mig ta hand om mig.
Jag traskade förbi mamma som bor bara en minut bort från mitt jobb och hon följde med mig in till läkaren.
Väl där fick jag åka "Bosse-filen" direkt in till väntande läkare som genast tog sig an att göra en undersökning på mig.
Jag fick göra EKG och mäta blodtrycket och syresättning i blodet. Läkaren konstaterade att jag hade väldigt snabbt bultande hjärta (98 istället för mer normalt 70 slag/minut) men hon såg ingen inflammation på hjärtmuskulaturen eller annat fel. I övrigt såg det ganska bra ut, men hon frågade om jag hade panikångest, något min syrra också misstänker att jag har.
Jag fick i alla fall tabletter mot hjärtklappning och sjukskrivning några dagar. Nu ligger jag här hemma och försöker tagga ner på alla sätt. Liggande i sängen, ibland på min eminenta spikmatta, görandes väldigt passiva aktiviteter. T.ex. glo på film. Eller blogga lite.
Det är flera gulliga personer som har hört av sig, både vänner och familj och då känns det skönt att veta att folk bryr sig, att jag inte är helt bortglömd här hemma i hemmets mörka vrå.
T.o.m. barnen har börjat ta det lugnt med mig och tjafsar inte lika mycket längre. De säger istället till mig att ta det lugnt och klappar mig lite på huvudet ibland. En puss och en kram. Mysigt mysigt!

Just nu känns hjärtat helt OK, men det finns tillfällen då det rusar. Då måste jag backa ett steg, andas ut och in väldigt långsamt och tänka på att det kommer att gå över. För det kommer det.
Bara ta en sak i taget nu. Lugn och fin.