Mitt Facebook-beroende

Jag har varit sjukt Facebookberoende under en period, ja under flera år. Det första jag gjorde när jag vaknade på morgonen var att logga in på Facebook på datorn, jag satte på datorn innan jag började göra morgonbestyren och sen satt jag och läste igenom alla hundratals Facebook-vännernas statusuppdateringar till frukosten. Ibland kan det kännas som att har man inte uppdaterat sin status på Facebook på länge så finns man inte. Man lever parallella liv, ett i verkliga livet och ett digitalt på Facebook. Det är nästan viktigare hur statusbilderna ser ut och vad statusraden säger än hur man ser ut och mår i verkliga livet, eftersom så många följer en på Facebook och man vill ju göra ett gott intryck. I början var det kul, spännande att återknyta gamla kontakter och så, men sen blev det mer och mer en känsla av ”tvång”. Det kändes som om vänner och bekanta fick något nästan anklagande i rösten om man inte hade hängt med på vad folk hade haft för sig på Facebook, för det som stod där, visste ju ”alla”. För drygt ett halvår sedan åkte jag på en jobbresa till Polen och då började jag känna stressen komma krypande inför vistelsen och jobbprestationen där. Men när sömnbesvären, hjärtklappningen och andra stressrelaterade symptom hängde kvar fast jag kom hem därifrån, började det bli mer allvarligt. Jag insåg att det var något mer än bara den specifika jobbresan som skapade stressen hos mig och har i efterhand insett att Facebook och den ständiga tillgängligheten som det medför kan vara en bidragande faktor. När jag uppgraderade min gamla mobil till en Smartphone (Samsung Galaxy S2) i början på året, blev tillgängligheten än större. Så fort man tittar på skärmen ploppar det upp påminnelser om att folk har skrivit kommentarer på mina inlägg och att vissa fyller år, vilket gör att i alla fall jag känner att det borde jag ju uppmärksamma. Eftersom jag har lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal har också digitala mötesplatser, som ju Facebook är, blivit ett sätt för mig att lätt kunna umgås. Inte minst efter att jag har fått barn och man ofta blir låst hemma och tar hand om dem. Lite kan det nog stämma att människor som har "duktig flicka"-stämpel blir fast i Facebook-träsket. Jag är en av dem. Alltid bäst i klassen, alltid höga betyg. Alltid vilja göra gott intryck. Alltid statusuppdatera, alltid delge alla vad man hittar på, en gång i kvarten! Vad har du för pålägg på din mellanmålsmacka? Jag har leverpastej. Åh vad spännande. Inte. Egentligen. Jag tror det blir mer och mer vanligt att man förväntas alltid vara online och hänga med i vad som händer. Förr i tiden tittade människor varandra i ögonen vid större sammankomster, nu stirrar alla och envar ner i sina Smartphones och skriker ut sina statusuppdateringar i cyberrymden så alla och envar får tillgång till informationen på stört. Dock blir det ju tystare i luftrummet vilket kan vara skönt . Jag har gått hos en KBT-terapeut för att bli kvitt mina stressymptom, men ännu har jag lång väg kvar. Innan jag bestämde mig för att försöka mig på en Facebook-avvänjning kunde det hända att jag somnade och såg Facebook-status-rader flimra förbi framför ögonen i ultrarapid. Då förstod jag att jag hade nått en gräns.

Helgfrukost

Har minst sagt en hektisk vecka bakom mig, med fortsatt tillströmning av konkurser på jobbet och låg bemanning. Dock har det avtagit något sedan förra veckan, så man börjar se ljuset i tunneln...

Just nu är det lördag morgon, klockan är kvart över nio och jag och maken håller på och tillreder en helgfrukost bestående av bacon och ägg, frallor och thé från Gotland.
Har också börjar prenumerera på en "Mindfulness"-tjänst på mobilen så ibland piper det till och det kommer några tänkvärda rader om att tänka på andningen eller uppskatta de små sakerna i livet. Rätt skönt och välbehövligt för min del.

Jag provade även en favorit i repris - spikmattan - häromdagen och det gjorde susen med avslappningen. En förutsättning där är förstås att inte någon unge kommer in och river sig på den som Ebba gjorde en gång för något år sedan när jag låg på den och hon blev gosnödig.

Apropå att skada sig så skrev jag om det på Fejjan, men har inte kommit mig för att skriva det på bloggen än. Ebba fick sig ju en rejäl smäll när hon krockade med granntjejen på cykel nu i veckan. Det var så illa att hon fick åka in med Tommy och tjejens pappa på akuten och limma ett djupt hack mellan näsan och munnen. Hon skrapade också upp näsan och hakan samt fick en stor bula i pannan. En dyrköpt erfarenhet. Vi får hålla tummarna att inga permanenta tänder tog stryk, men allt såg tydligen fint ut enligt tandläkaren.
Nu har Ebba gått med snygga turkosa plåster i nyllet och matchande turkosa trosor som det står "Fredag" på igår och såren börjar faktiskt se lite bättre ut. Lilla skruttan då!

Ja ja, nu ska vi förtära äggen och baconen här.
Tjing!

Alla hjärtans dag

Idag när alla hjärtan ska klappa extra hårt, när choklad ska smaka extra sött och alla moln vara extra fluffiga var min dag lite extra... stressig.

Det började med att kollektivtrafiken bestämde att jag skulle behöva en timme och tjugo minuter till mitt nya jobb.
Med andan i halsen kommer jag inflåsande till nya arbetsplatsen där allting står huller om buller, kartonger står oupp-packade och alla kollegor virrar runt som yra höns för att hitta dokument, vilken skrivare som passar vilken dator och för att ens hitta till fikarummet.


Nåja, efter en lite halvt kaotisk dag styr jag åter kosan hemåt och möts av söta rosor från maken, två hemmagjorda kort från dottern och ett gulligt kort av mamma.
Alla i kärlekens tema.

Då är det inte undra på att mitt frusna hjärta smälte och jag kände den kärlek som ändå ligger och gror där inne.

Gabbe sa också till mig att han älskade mig tio idag när det är "Alla hjärtans dag", annars älskar han mig bara åtta. När jag då sa att jag älskar honom hundra så ändrade han till att han älskar mig tiotusen och när jag då sa att jag älskar honom en miljon så älskade han mig tusen miljarder! :-)
Så det så!

Min gulliga familj. Som är finast i världen!

*Kärlek*
<3