Styrkekram
söndag 17 juni 2012
lördag 16 juni 2012
Legoland
Väl framme vid Legoland-campingen hann jag och Tommy sträcka på benen litegrann och jag tog en joggingrunda i närområdet för att orientera mig lite medan Tommy kollade på EM-fotbollen. Kidsen lajade i "sitt" rum så länge.
Det visade sig att stugan låg så till att det fanns både ett mini-zoo med kaniner, åsnor och getter, alldeles i närheten, mini-golf-bana ännu närmare och lekplatser med allehanda klätterställningar, linbana och uppblåsta studsmattor som var hur skojiga som helst för kidsen att besöka.
Ebba blev naturligtvis alldeles lyrisk över framför allt mini-zoot och matade säkert kaninerna med flera kilo maskrosblad och annat grönt.
Cirka tre timmar senare kom våra trötta medresenärer och kunde checka in i stugan intill.
Tyvärr var inte vädergudarna på vår sida så första Legoland-dagen (dagen därpå) innebar många regntunga moln och kyliga vindar. Trots detta kunde vi ändå förlusta oss (ja ja, främst barnen då) på allehanda aktiviteter inne på Legoland-området. Vi beundrade mini-byar byggda av Lego, starwars-skepp som stod redo att flyga iväg, djungler med giraffer, elefanter och krokodiler, såklart byggda i lego och tusen och åter tusen andra spännande byggnationer.
Vi gjorde upp en liten preliminär plan vad vi ville hinna med och sen rejsade vi loss. Ibland delade vi upp oss men ganska mycket lyckades vi ändå göra tillsammans, hela gänget.
Som vi hade läst på någon blogg behövdes det cirka en och en halv dag för att hinna upptäcka hela Legoland-området, så vi hade bokat ett tvådagarspass och utnyttjade ganska mycket av andra dagen också för att komplettera med de attraktioner vi inte hann med dag ett, t.ex. undervattensvärlden Atlantis och Indian-byn där vi paddlade kanot och vaskade guld.
Vi hittade också ett skojigt ställe som printade personliga uttryck och namn på kepsar och lunchlådor, så jag införskaffade en knallrosa "Hoho"-keps, ett uttryck som förekom flitigt i vårt gäng under vistelsen. 8-)
Eftersom resan ner var på närmare hundra mil (typ 92) är vi idag ganska möra när vi har kört hela den nätta sträckan hem igen, bara med en liten mellanlandning och övernattning i Malmö och Tommys syrra.
Tyvärr missade vi min syrras sommarfest idag då vi försov oss lite hos Tommys syrra, men det kan inte hjälpas. Vi har haft hell of an adventure och om knappt en vecka är det dags igen med samma gäng, för då är det midsommar!
Glad sommar på er!
Resan till Legoland
Då har vi lagt fem väldigt strapatsrika och spännande dagar bakom oss.
Direkt efter Gabbes skolavslutning brände vi iväg hela familjen till våra vänner L och J och deras son S i Norrköping dit vännen B och hennes son L också anslöt sig.
Vi hade lite chill, häng vid bryggan i solnedgången (Ebba och jag), åt stärkande middag bestående av hemlagad köttfärssås och pasta och så sov vi över där, för att nästa dag fortsätta vidare mot äventyret i Danmark.
Vi tuffade på, ner förbi Jönköping där Calle Öhrnemarks "Jätten Vist" stod med Visingsö i handen, ner genom Småland, förbi Hallands floder "Vi ska äta ni ska laga" (typ) och vidare ner mot Zlatan-land där vi inte förstod dialekten alls.
Vi hade rutten lite halvt planerat i huvudet och visste att vi skulle behöva hålla hyfsat tempo för att hinna ner till campingen i tid. Den planeringen fick dock stryka på foten då den andra bilens generator kajkade ihop totalt mitt på E6:an. Inte jättekul att stå där helt still och se långtradare efter långtradare bränna förbi, medan vi ringde på bärgare, men till slut kom vi överens om att vi skulle åka i förväg medan de andra blev bärgade till verkstad för lagning.
Sagt och gjort. Vi tuffade vidare över Öresundsbron, genom Jylland som sa fy till Själland (typ också, fast åt andra hållet då) och höll bra fart i gott och väl tre timmar. Till slut hade vi GPS:at oss rätt och kommit till Campingen som låg bara ett stenkast bort från Legoland.
To be continued...
söndag 3 juni 2012
Ebbas kalas
fredag 1 juni 2012
Mitt Facebook-beroende
Jag har varit sjukt Facebookberoende under en period, ja under flera år.
Det första jag gjorde när jag vaknade på morgonen var att logga in på Facebook på datorn, jag satte på datorn innan jag började göra morgonbestyren och sen satt jag och läste igenom alla hundratals Facebook-vännernas statusuppdateringar till frukosten.
Ibland kan det kännas som att har man inte uppdaterat sin status på Facebook på länge så finns man inte. Man lever parallella liv, ett i verkliga livet och ett digitalt på Facebook. Det är nästan viktigare hur statusbilderna ser ut och vad statusraden säger än hur man ser ut och mår i verkliga livet, eftersom så många följer en på Facebook och man vill ju göra ett gott intryck.
I början var det kul, spännande att återknyta gamla kontakter och så, men sen blev det mer och mer en känsla av ”tvång”. Det kändes som om vänner och bekanta fick något nästan anklagande i rösten om man inte hade hängt med på vad folk hade haft för sig på Facebook, för det som stod där, visste ju ”alla”.
För drygt ett halvår sedan åkte jag på en jobbresa till Polen och då började jag känna stressen komma krypande inför vistelsen och jobbprestationen där. Men när sömnbesvären, hjärtklappningen och andra stressrelaterade symptom hängde kvar fast jag kom hem därifrån, började det bli mer allvarligt. Jag insåg att det var något mer än bara den specifika jobbresan som skapade stressen hos mig och har i efterhand insett att Facebook och den ständiga tillgängligheten som det medför kan vara en bidragande faktor.
När jag uppgraderade min gamla mobil till en Smartphone (Samsung Galaxy S2) i början på året, blev tillgängligheten än större. Så fort man tittar på skärmen ploppar det upp påminnelser om att folk har skrivit kommentarer på mina inlägg och att vissa fyller år, vilket gör att i alla fall jag känner att det borde jag ju uppmärksamma.
Eftersom jag har lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal har också digitala mötesplatser, som ju Facebook är, blivit ett sätt för mig att lätt kunna umgås. Inte minst efter att jag har fått barn och man ofta blir låst hemma och tar hand om dem.
Lite kan det nog stämma att människor som har "duktig flicka"-stämpel blir fast i Facebook-träsket. Jag är en av dem. Alltid bäst i klassen, alltid höga betyg. Alltid vilja göra gott intryck. Alltid statusuppdatera, alltid delge alla vad man hittar på, en gång i kvarten! Vad har du för pålägg på din mellanmålsmacka? Jag har leverpastej. Åh vad spännande. Inte. Egentligen.
Jag tror det blir mer och mer vanligt att man förväntas alltid vara online och hänga med i vad som händer. Förr i tiden tittade människor varandra i ögonen vid större sammankomster, nu stirrar alla och envar ner i sina Smartphones och skriker ut sina statusuppdateringar i cyberrymden så alla och envar får tillgång till informationen på stört. Dock blir det ju tystare i luftrummet vilket kan vara skönt .
Jag har gått hos en KBT-terapeut för att bli kvitt mina stressymptom, men ännu har jag lång väg kvar.
Innan jag bestämde mig för att försöka mig på en Facebook-avvänjning kunde det hända att jag somnade och såg Facebook-status-rader flimra förbi framför ögonen i ultrarapid. Då förstod jag att jag hade nått en gräns.
Poppius och artikel i Metro
Nu de här senaste dagarna har tidningstabloider flugit runt i min skalle mest hela tiden.
Först fick jag det glädjande beskedet att jag har blivit antagen till Poppius jornalistskola (grundkurs kvällstid till höstterminen) och sen blev en artikel som jag medverkade i om Facebook-stress publicerad dagen därpå, så det har verkligen varit varmt om öronen.
Mina katter, Oggy och Häggan fick också 15 minutes of Fame då de kurrade runt så fint vid fotograferingen av artikeln, så fotografen föll pladask för dem och tyckte naturligtvis att de också skulle få agera fotomodeller.
Här är en bild från artikeln i Metro.
PS. Jag är så himla glad för Poppius-platsen att jag hoppar upp och ner på stolen här! Äntligen ska jag välja rätt väg!
:-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)