Fula hus

OK, förra inlägget blev inte alls som jag hade tänkt. Men det blev ju bra ändå, på något vis... Jag hade mest tänkt räkna upp alla faktorer som jag stör mig på i mitt liv, för att kunna göra bokslut. Acceptera dem, stryka ett streck över dem och gå vidare. Men ofta är ju verkligheten inte så svart eller vit som man vill ha den till, ofta är den en gråskala med tusentals nyanser och något som man är missnöjd med för goda saker med sig också. Ett exempel: Jag kan spy (ursäkta uttrycket mamma) på det här "betongghettot" som vi bor i. Fyrkantiga betongsockerbitar och tågvagnar i Västra Orminge som sänker livslusten till minus googolplex. Plus två. Minus alltså. Jag vet inte om det bara är jag, men mitt estetiska sinne rubbas ända ner i sina grundvalar. Jag mår fysiskt dåligt av att se på husen. Och ändå har jag tvingat mig att bo här i nio år. För att maken kommer härifrån. Har sina rötter, gamla vänner och föräldrar boende här. Maken kan inte med den bästa vilja se att husen är fula, men ehhh... sorry, är det inte ganska uppenbart??

Maken, som är den bästa i världen jag känner på att bli vän med folk, för han är så himla bussig, har också lyckats bygga ett stort kontaktnät med våra grannar här, som till stor del är väldigt trevliga ;-)! Så jag menar, inget ont som inte har något gott med sig. Skulle vi flytta till ett "bättre" område, med "finare" hus, skulle vi vara tvungna att riva upp allt det med rötterna och börja på ny kula. Tommy har dessutom bara fem minuter till jobbet, vilket är väldigt trevligt för honom, till skillnad från min tvåtimmarspendling varje dag... Ja ja. Jag kommer nog på mer att klaga på snart ska ni se ;-)!

Tänk om

När jag ändå är igång med att räkna upp faktorer som orsaker stress och andra besvär i mitt liv är det väl lika bra att fortsätta... Hmm. Jag läste igår en artikel om att deprimerade människor hade ökad hjärnaktivitet jämfört med andra. Alltså har man en massa going on in there som i sin tur blockerar andra vanliga tankar som behövs i vardagslivet och gör att mycket blir "tilt". Jag kan verkligen känna igen mig. Jag grubblar över stort och smått (gärna smått som jag förstorar upp till stort) och funderar tusen gånger om dagen: "Tänk om". Tänk om jag hade valt den utbildningen i stället för den jag valde. Fortsatt med det eller det förhållandet istället för att göra slut. Hejat på Bajen istället för Djurgårn. Bosatt mig utomlands istället för att återvända hem till Sverige. Inte flyttat hem från Gotland. Avbrutit utbildningen. Försökt en annan karriärbana. Följt mina drömmar. Tänk om... Sådär kan jag ligga och fundera timme ut och timme in till jag blir alldeles galen. Om någon av er har sett filmen "Sliding doors" med Gwyneth Paltrow, vet ni att hela livet kan ta en annan vändning än annars, bara man hinner med den där tunnelbanan. En sekunds enda agerande kan ändra din framtid och göra dig lycklig eller olycklig. Eller bådadera. Ibland kan jag tänka de ofattbara tankarna hur livet skulle vara om inte mina underbara barn fanns. Eller om de skulle vara några andra. Bara slumpen avgör ju just vilka arvsanlag mina barn får. Deras utseende. Personligheter. Tänk om jag skulle få chansen att välja om och råka slumpa bort mina barn i bara farten. Tänk om jag var medveten om min nuvarande situation i livet och fick chansen att se mig själv välja om för femton år sedan. Välja en yrkesinriktning som skulle passa mig bättre. Och så då veta att jag missar alla slumpartade små ögonblick som ledde till att jag fick just Gabbe och Ebba. Tanken är svindlande hemsk! Så jag har insett att jag nog någonstans måste börja uppskatta det jag har istället för att sakna det jag inte har. Jag får försöka fånga upp allt det i efterhand, bättre sent än aldrig...

Upp och ner går humöret

Jag har x antal stressfaktorer som jag försöker få bukt med för att bli av med detta evinnerliga hjärtklapperi och sömnsvårigheter. Förutom att jag har gått ner i tid på jobbet som ju ger mig åtminstone lite fritid har jag också försökt följa mina skrivardrömmar. Kvällskursen på Poppius som drar igång till hösten kommer att ta två kvällar i veckan i anspråk och naturligtvis en hel del engagemang óch energi från mig, men det är ju ändå ett steg i rätt riktning att bli den jag vill vara. Sen har vi detta eviga sötsaksintag. Jag erkänner villigt att jag är en sockerråtta på avvänjning, men riktigt vilket grepp de söta små kornen hade om mig hade jag väl inte helt förstått innan jag nu försöker dra ner på dem. Samma med kaffe. Bara av ren vana trippar man de där stegen ner till kaffeatomaten på jobbet och fyller på muggen. Just jobbkaffet är inte gott så det förslår, men det är i alla fall gratis. Innan gick jag och köpte latte på Seven Eleven i tid och otid och det har jag lyckligtvis lyckats vänja mig av med. Men abstinensen kvarstår... Sen VILL jag dricka kaffe. Det är någon slags vuxenpoäng jag känner att jag samlar på mig när jag smuttar på koppen, men att få ner kaffekonsumtionen till rimliga nivåer är ju en bra strategi. Så har vi träningen. Har tränat som en liten iller senaste två åren och kanske har all den ansträngningen satt sina avtryck på hjärtat. Vem vet. Försöker just nu finna balans i tillvaron i alla fall och hugga av de högsta topparna och de lägsta djupen i känslobergodalbanan som kallas livet.

Midsommarbilder

Hoho! Eftersom jag är fotoman har jag naturligtvis förevigat varenda liten händelse på midsommar också. Och lagt upp det på Facebook. Och Instagram. Efter att ha redigerat bilderna litegrann... Här kommer ett axplock!

Underbar midsommar

Är nyligen hemkommen från ett alldeles underbart midsommarfirande på Sjösala i Norrköping i goda vänners lag. Det var samma gäng som drog till Legoland plus vännen M och B's pojkvän M också. Vi hängde, knöt blomsterkransar, dansade kring stången, gick tipspromenad, hinkade bira och bastade och hoppade i plurret om vartannat till klockan var bara barnet. Naturligtvis var det också sill och potatis, nubbe och improviserade snapsvisor kring det flaggsmyckade lunchbordet. Ibland kan jag få känslan av att andra kan uppleva att jag skryter lite väl mycket på bloggen. Att jag tar i och krämar på med alla positiva upplevelser jag har haft, kanske förskönar verkligheten litegrann. Jag får uppfattningen att i det svennebananiga Sverige ska man ju vara så himla lagom, bara ha lagom kul, lite halvtrista statusuppdateringar och absolut inte göra någon läsare avundsjuk genom att raljera om hur absolut underbart man har haft det under en helg. Men jag säger att den inställningen kan alla svennebananer ta och stoppa upp där de tycker att den passar bra! Om jag tycker att jag har det underbart en liten stund så skriver jag det. Jag är nog en amerikan reinkarnerad om man nu ska tro på sån't. Jag vill visa hela världen om jag är lycklig och har en underbar helg på sommaren när nu hela tre fjärdedelar av året är en gråtrist sörja av smältande is och snålblåst. Den här midsommaren spenderade jag med underbara människor, vi hade skitkul och just nu mår jag fucking great! Så det så!

Lilla konstnären Ebba

När jag satt och läste del 32 i Margit Sandemos "Sagan om Isfolket" bad Ebba mig att inte bläddra när jag var klar med sidan som jag läste på. Det visade sig att hon som lite lördagsnöje bak i bilen satt och skrev av texten på sidan på en bit kartong. Dock tycker hon det är lättare att skriva med stora bokstäver än med små, så hon satt och översatte alla små bokstäver i boken till stora. Någon rad hoppade hon över, så det blev inte helt förståeligt vad sidan handlade om, men jag tycker ändå att hon skriver fint för att vara nyss fyllda sex år och så dekorerade hon med blomsterrankor och en regnbåge, små blomster på en "ramsida", julsaker på en sida och frukter på en annan. Högst upp lite legobitar. Se där! Min lilla konstnär och författare! :-)

Och lite Instagrambilder från Legoland också