Det där med motion

Allt handlar om vana. Sitta och proppa i sig snask hela dagarna. Socker, mer socker, läsk med massa tillsatser och socker, supersockriga kladdkakor som smälter i munnen, ända ner i benen och sätter sig som apelsinhud (det där lät ju nästan nyttigt) på ridbyxlåren. Gör man det tillräckligt ofta blir det helt normalt. Sötsug, sötsug, sötsug! Fylla på med onyttigt fett, fylla på med onyttigt fett, fylla på med onyttigt fett! Inte tänka.

Eller så bryter man mönstret.

Sätter i sig långsamma kolhydrater så inte hungern (suget) kommer så ofta, snör på sig joggingkängorna och ger sig ut i långsamt lunk i spåret. Det behöver inte gå fort i början. Bara lite lätt. Flåset i fokus och benen på autopilot.

Andas in *spring spring* andas ut *spring spring*. Rensa hjärnan. Tänka igenom livet. Tänka igenom beslut som har tagits, tänka igenom beslut som kommer. Tänka på en sång (Varför dyker det upp barnsånger som "Tänk om jag hade en liten liten apa, umpa umpa, fallerallera" när jag ska tänka på något taktvänligt att jogga till?). Jag kan tänka på den där lilla lilla apan i fyra fem kilometer, bara för att ha något som matchar fötternas skutt på marken.
Märkligt.

Men hur som helst.

Till slut tar suget efter de där skutten på marken över suget över socker. Socker börjar plötsligt smaka lite menlöst, nästan... äckligt?
Konstigt.

Men som sagt. Allt handlar om vanor.
Behålla dem, eller ersätta dem med nya sunda?
Det får varje ägare till kroppen i fråga bestämma.
Själv kännar jag mig riktigt nöjd med mitt umpa-umpande en halvtimme varje kväll i den svala sensommarbrisen.







Nyumpad lattemorsa