Ett inlägg om livet och alla dess irrgångar

Nu känner jag att jag har fått någon slags syrechock till hjärnan. Först en massa koffein i latten jag satte i mig efter de chokladdoppade jordgubbarna när kussen N var här, sen så avhandlade vi en massa ämnen mellan himmel och jord så min hjärna började gå på högvarv, vilket avslutades med en joggingrunda som i stort satt överbefolkade min hjärna med syre, så nu känner jag att det snurrar ordentligt.
Dags att ventilera med andra ord.

Tja. Vad är livet egentligen? Vilka beslut har man tagit och har de i alla fall varit rätt? Jag gissar att 99 % av världens befolkning känner att de vid vissa tillfällen i livet har tagit fel beslut.
Vad hade hänt om jag hade gått höger istället för vänster där? Satsat på den hästen istället för den? Gjort det yrkesvalet som man drömde om istället för att följa den breda vägen och följt med strömmen?

Alltid kan man vara efterklok. Backa bandet. Erase and rewind.
I fantasin.

I verkligheten får man leva med den bittra eftersmaken som felaktiga val kan föra med sig. Gräset känns ibland så mycket grönare på andra sidan staketet.
Men frågan är: Är det alltid det? Eller är det vår hjärna som spökar, i tron om att den perfekta fasaden som grannen visar upp, är dess rätta jag.
Att de andra är så mycket lyckligare och deras barn så hemskt mycket mer väluppfostrade.
Att andra har helt perfekta familjeförhållanden utan några muppar med sinnesstörningar som verkar ha som livsuppgift att förstöra för andra.
Sånt mörkas. Sopas under mattan och hyschas ner.

För den perfekta välpolerade fasaden är den som alla vill visa upp och glänsa med på den ständiga utställningen som kallas livet.

Alla gör fel ibland. Trampar i klaveret.
Men att förstå andras fel, se att det kanske finns en orsak bakom och förlåta för misstag de gör, det är att visa verklig mognad och självkännedom.
För tro det eller ej, alla handlingar vi gör, står i direkt följd till någon annan händelse.
Kanske det är en motreaktion för något orättvist man har blivit utsatt för. Kanske ett rop på hjälp för att någon beter sig tjabbigt (här kom ett Märsta-slang helt plötsligt 8-)) eller ett inpräntat mönster som man har fått med sig från modersmjölken.
Mamma är lik sin mamma heter det ju. Mönster har ju en tendens att upprepa sig, medvetet eller omedvetet. Man har en tendens att styra in sina barn på samma linje som man själv har varit i livet, för att lära dem om sina rötter. Oftast väldigt omedvetet.

Nu känner jag att jag har grävt i min tankas djupaste irrgångar, men det var så mycket som flöt upp till ytan helt plötsligt. Tankar som jag har tänkt varv efter varv men aldrig satt på pränt.

Jag har i alla fall fått dela med mig lite, så får ni läsare där ute i cyberrymden gärna kommentera. Det är alltid intressant att se om andra tänker i samma banor som man själv.

Avslutningsvis en liten bild i mig själv i min nya favvisklänning från Fröken Söt (visst är jag ego som lägger in bilder på mig själv hela tiden, det är min ytliga sida som uppväger det djupa jag nyss kläckte ur mig ;-)).



Tjing och god natt!