Plastic fantastic

Ibland har man lust att hjälpa naturen lite på traven. Åldern tar obönhörligen ut sin rätt och fettdepåerna på låren rinner inte lika snabbt av en som förr i tiden när man var ung och lovande (nu är man bara "och" som min make brukar säga ;-)). Magen som har burit två barn under totalt arton månaders tid blir sig aldrig riktigt lik och de depåer som har rymt mjölk har helt tappat innehåll och vänder sig nästan inåt.
Visst, man har en helt fantastisk kropp som har klarat så mycket, burit och gött två liv, men ibland har man lite, bara lite lust att se ut som förr igen. Ung och lovande.
Ser på Plastikkliniken på tv. Ser plastikopererade och botoxinjicerade Real desperate housewives of New York och tänker att kanske, kanske har de det lite roligare än jag, de som har råd att hjälpa naturen på traven och se ut mer som Barbie än som trasdockorna, de som har råd att välja.
Visst kan jag också ta ett lån och lägga in lite kvinnliga kurvor där fram. Dock uppstår det lilla problemet att det blir ännu ett lån att amortera av varje månad, jämns med studielånet, bolånet, renoveringslånet och billånet (som förvisso Tommy har tagit själv, men jag sticker till honom pengar då och då för att det ska gå runt).
Hamnar nära nollan några dagar efter löning varje månad, är det då väl investerade pengar att skära upp kroppen och stoppa in främmande material för att se lite bättre ut, lite mer proportionerlig, men samtidigt mer plastig?
Skulle jag få samma bemötande på stan?
Som det är nu får jag inget speciellt bemötande. En vanlig kvinna. Inte särskilt intressant så att man vill kolla två gånger.
Jag har en kompis som har hjälpt naturen på traven. Hon är numera väldigt välsvarvad och folk glor nästan ögonen ur sig när hon kommer trippande. Folk dreglar med öppen mun utan minsta skam i kroppen, hon får gratis drinkar och hundratals anbud och komplimanger när hon är ute på krogen.
Lite vill jag vara som hon. Undrar bara om det känns helt OK att veta att man köper folks uppmärksamhet. Är det värt 40 laxar?
Vet inte.
Samtidigt vet jag att hon kan ha svårt för att bli tagen seriöst.
Vissa talar bakom hennes rygg och hon får inte full cred på jobbet för det hon utför, även om hon är lika bra som alla andra. Andra utgår automatiskt från att hon är blåst, bara för att hon är snygg. Undrar hur det skulle kännas, att männen glor ögonen ur sig i ens urringning medan kvinnorna tasslar bakom ens rygg.
Undrar om det inte är tryggare att som jag bara vara halvsnygg och få halvmycket respekt åtminstone?

Funderar vidare...