Läser återigen igenom min barndoms berättelser för mina egna små när det är nattsagedags. Och det är förunderligt hur perspektivet ändras med tidens gång.
Som versen ovan, från Barnkammarens bok, utkommen 1967 och illustrerad av Jenny Nyström.
När jag var liten tyckte jag så fruktansvärt synd om barnen som inte blev utfordrade av elak mor.
Nu när jag är i samma sits själv (nästan) som den elaka modern ser jag hennes uppgivenhet i ögonen, de skrikiga och gnällande barnen som drar henne i förklädet och stör henne i alla hennes hushållsliga uppgifter. Det var till och med att jag kommenterade när jag läste versen för mina barn:
"Åååh, stackars mamman. Vad jobbigt hon har det med alla gnälliga barnen som stör henne!"
De tittade bara på mig med stora oförstående barnaögon och undrade varför jag inte tyckte synd om barnen..?
He he, fokus förflyttas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar