Styrkekram

Styrkekram

torsdag 22 juli 2010

Stekare på Kallis

När solen stod som högst på den gotländska sommarhimlen begav vi oss ner en sväng till Kallis (eller ja, Kallbadhuset då) nere vid Visby hamn. Med vita stenar mellan tårna kände vi det ljumma vattnet smeka oss över vaderna alltmedan stojet och stöket från musiken och alla partyglada ungdomar skänkte en partystämning över den hela vackra Gotlandsvyn.

Det är något smått nostalgiskt och även för min del aningen ångestframkallande över att inse att vi var på tok för gamla för att stå och trängas innanför det där bratsfyllda stängslet. Det är inte bara ålder som anger tillhörighet där. Det är även status, skönhet och inte minst stekarpoäng.

Har du inte ett brunbränt sexpack nedanför kotlettfrillan och fjorton kompisar som skränar i takt med dig, har du inget där att göra.
Alternativt på tjejsidan ska du vara platinablond, pepparkaksbrun, ha botox i läpparna och se ut som Barbie i shorts som nätt och jämnt döljer bikiniwaxningen och linnen som framhäver brunbrända kurvor.

Just ja. Du får inte ha passerat 19 bast heller. Kan komma in på nåder som max 24 åring, men vi gamla 70-talister som varken växt upp med Svampbob fyrkant och knappt känner till Eclipse, vi känner oss hopplöst utestängda.

Kommer ihåg något år förrförra sommaren tror jag det var. Vi traskade ner till Kallis, maken och jag och så våra två små knoddar i barnvagn. Såg alla brunbrända sexpack och yppiga Barbie-wannabees som svängde runt med drinkar i händerna och fullkomligt lyste av stekarpoäng.

Själva stod vi med två bajsiga, kräksiga ungar, hängande slapp mage och påsar under ögonen som nästan de själva kunde fylla upp D-kupor och undrade vad i hela fridens namn vi gjorde där?
Kulturkrock big time!

Förundras över de människor som säger att de inte alla påverkas av sin ålder. Noll och intet åldersnoja what so ever. Men hallå!!!
Märker ni inte att världen där ute är ungdomarnas värld? Vid 30 fyllda ville jag krypa in en en mörk sval idedvala, dra ett tjockt täcke över mig och aldrig nånsin mera komma ut.

Alltså. 20 is the number!
Vid 20 röjde jag fett i Düsseldorf, hade clubhoping, började högskolan, hade mina första riktiga bläckor, raggade, partade, festade, hade total frihet och bakissov till långt inpå eftermiddagen nästa dag...

Nu. 30. Plus ett. Tvingas upp tidigare en den första morgontupp varje dag, stressar till mig 45 egentidsminuter, innan familjerullen börjar, väcka, väcka om, väcka om tredje gången, börja skrika på barnen att det börjar bli bråttom, efter diverse hot och mutor halvt dra, halvt locka med dem till dagis, stressa till jobbet, jobba hundra procent plus alla fikapauser, stressa hem den långa resvägen igen, halvmuta i ungarna något halvfabrikat, stressleka för att kompensera den långa frånvaron på jobbet, både fysiskt och mentalt och slutligen däcka vid 21-snåret, av ren och skär utmattning och utan hopp om att nästa dag blir ett endaste dugg bättre...

Hmm. Fatta då att man utvecklar åldersnoja.
När man dessutom kastar en liten kort kik i spegeln går det ju att ganska omgående fastställa att den bilden inte längre har många likheter med fjortisbratsen där ute.
Tiden, vem uppfann den?

Bad idea!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar